Mountainbike Xco SM Göteborg H50
Shit vilken superlördag det blev till sist. Så kändes det inte riktigt dagen innan då vi rulla banan. Jag satte allt och hittade bra linjer men kroppen var lite loj. Men då hade vi oxå dundrat ned till Götet på eftm och suttiit i bilen i 5 tim så man var seg.
Sov sedan lite dåligt på natten. Jag brukar oftast sova väldigt bra så kände av lite lätt huvudvärk och att sedan starten var först kl 17:00 på sena eftm så kändes det som en evighet tills dess. Efter frukost skoja vi om att vi nog inte kommer orka. Kanske ska vi åka hemåt. Istället för att gå och lida en hel dag med lite små ångest timmarna innan start. Det är baksidan av att tävla. Bakvänd fylla typ.
Nåja jag visste att formen var bra och stabil. Hade tränat på bra och sista veckorna satt riktigt bra tider för mig på de hemma TT vi kört hemma. Men man vet ju aldrig om kroppen plötsligt sviker en. Jag brukar ha väldigt god form på SM historiskt sett förutom de senaste åren då jag inte fått till det riktigt. Så det spöka lite i huvet.
Väl vid start hade jag rank 18 då jag ej körde tempot 2 dagar todigare. Alla de andra snabba stod i första startledet. Så starten var väldigt viktig denna gång för att hänga med.
När de sa 30 sek till start var all ångest, huvudvärk och slö kropp som bortblåst. Jag gick in i min SM zon. Och när starten gick klicka jag i pedalerna perfekt och var snabb. Var på 4e plats i första kurvan och la mig bakom tät trion. Tempot var precis lagom och jag återhämta mig snabbt efter starten. Tommy Evaldsson ledde i början men ganska snabbt och lite överaskande så tog Tommy Olsson över farthållningen. Jag la mig bakom Magnus Palmberg och kände mig uberstark men sa åt mig att hålla mig kall så länge jag vågar. Tommy drog första varvet. Sedan gick Mankan upp i täten uppför långa stigningen. Jag haka på direkt och vi fick en lucka bakåt.
In på 3e varvet tog mankan en flaska och fick ett litet stopp. Då tryckte jag på första gången. Fick en lucka som det tog till toppen av långa stigningen innan mankan jobbat sig ikapp. Kände då att mankan blir svårslagen idag igen. Har ju aldrig slagit honom och jag vet hur jäkla bra han är på fördela sina krafter. Men när vi körde utför fick jag lite lucka igen så kände ett visst hopp då att han hade en liten svaghet.
Precis i slutet av 3e varvet var jag lite trött och släppte om mankan. Tog rulle på honom och kände att jag återhämta mig fort. Mankan öka lite tempo vid berghällarna bakom SM hoppet men jag gick med relativt lätt. I långa slagmotan ville plötsligt mankan att jag skulle dra och det var ett parti jag var stark på så jag öste på. Fick en lucka som mankan åter igen täppte till toppen av långa backen.
Men jag låg först och eftersom jag hade täten så öste jag på utför. Fick en lucka igen och den blev lite större denna gång. Försökte hålla tempot uppe till sista varvningen och lyckades fortfarande ha en liten lucka inför sista varvet. Körde på så hårt jag vågade och när vi närma oss långa stigningen hade jag 10-15 sek. Gick in i stigningen och tänkte på kvisthamrabacken. Det är inte värre i denna backen än hemma på rejsen där. Så jag la mig i samma tempo som jag brukar köra hemma. Benen sved och väl uppe hade jag fortfarande några sekundets lucka och nu var det bara fullgas som gällde. I sista serpstigning vid slalombacken körde jag max. Mankan var bara ca 10-15 sek efter. Öste på max även utför. Och fick lite adrenalin hjälp i rotpartierna och inför sista stigningen innan mål såg jag att mankan tappat lite mer. Men jag var jäkligt trött så var livrädd att mankan skulle komma bombandes om mig i slutet på backen. Våga inte ens vända mig om och se bakåt när det börja bära utför. Körde bara så fort jag kunde. Väl ut på målrakan titta jag bakåt för att se om jag måste tokspurta in. Men det var fasen tomt bakom. Shit!! Jag kommer ju vinna!!!
Tänk om jag vetat det på morgonen då jag vakna med huvudvärk och ångest. Då hade jag ju kunnat skrattat mog genom dagen istället.
Så shit igen vilken skön vinst för mig. Kämpat länge för vinna ett SM guld igen och att även lyckas med att slå självaste Magnus Palmberg var stort. Jag har försökt i 25 år. Hade inte en chans de första 15 åren men sedan närmat mig lite försiktigt.
Summasumarum. Jag är sååå jäkla nöjd med detta. Men redan idag börjar träningen inför nästa rejs.
Så är det att vara en idrottare. Även fast man är veteran.
