kallt men vackert var det idag på cykel distans passet. Men morgonen börja allt annat än bra. Det var upp kl 4:50 då Iza var vaken. Upp göra välling och äta frukost sen var det uppror och kaos, gråt och kläng tills Irma cykla iväg till jobbet. Jag och en något upprörd Iza gick ut för att ta bilen och hämta farmor. Jag börja blöda näsblod och Iza skulle prompt bli buren. Bilen var helt igenfrusen och det tog ca 20 min innan jag kom in i bilen, då trött i armarna men Iza hade lugnat ned sig. När jag väl skrapat rutorna och satt mig i bilen så gick mitt knä ur led. Bara att kravla sig ut ur bilen och sätta sig på marken och i ca 5 min sittandes på marken och prata med Iza om varför pappa inte satt bakom ratten än medans jag drog knäleden tillrätta igen. Fick ringa Stefan och säga att jag blir sen till cyklingen. Väl hemma igen och farmor på plats så kunde jag byta om och ge mig ut på cykelpasset. -Funderande på att det krävs ett hjäkla intresse för cykel för att orka hålla på att cykla när man har småbarn.
Passet gick bra och det var som sagt vackert men kallt. Både Stefan och jag börja frysa om fötterna då både hans och mina batterier tog slut i sulvärmarna. När vi kört halvägs på passet blev vi utskällda av en arg pensionär som inte tyckte vi skulle cykla just där han gick sin förmiddags promenad men hunden -Ni har ju hela hjävla skogen att cykla i, sa han surt och vägra flytta sig. Vi gapade stort och undra hur det stod till innan det brast för Stefan och ordväxling uppstod. Jag börjar bli så van med att det finns så konstiga, arga människor och jag vill inte bli smittade så jag rulla på. Väl hemma så hade farmor stått och gjort middag. Fisk och potatis. Gott!!!
Men.... jag skulle bara sträcka mig efter vitlöken då jag kom åt kryddburken som ramlade rakt ned på en stor glasskål som explodera. Shit!!! Glas överallt!!! Bara att börja dammsuga och sanera. Maten var det bara att slänga. Medans snälla farmor tog hand om en hungrig Iza stekte jag upp lite fläsk och ägg som vi åt till potatis. Suck!!! Vad gör man en sådan dag. Vill inte bli arg och hamna på lika låga sandlådsnivå som pensionären i skogen. Bara att bita ihop, glömma och tänka framåt. Sen hände nog inte någe mer elände denna dag.
Vid 3-tiden börja det bli mörkt och då börja man göra kväll och elda i täljstenskaminen, leka med Iza och sen till slut sätta sig med tom blick framför dumburken innan ögonlocken inte orkar hålla sig uppe längre.... slut på den dagen!!! Imorgon en ny dag, nya tag men med samma hjärta.
