Först var det näst intill en meter snö. Sen blev det blåsigt, några plusgrader och den lilla tjäle som fanns gick ur och det blev samtidigt vårflod allt hände mellan den lördagen den 22/11 och den 3 december.
Vår väg finns just nu inte mer.
Där vägen fanns är det nu en sjö som heter kyrksjön men under sjön finns vägen och håller man blicken långt fram och kör rakt så träffar man den förhoppningsvis och man kan ta sig framåt, iallafall med en cykel än så länge. Jag lyfter blicken och tittat långt fram...
...Vattnet porlar i översvämmade diken och där det fortfarande går att dränera vatten så borrar jag ned klacken på stöveln och medans iza tittar ned från selen framför mig och undrar vad jag gör så går hjärnan i någon halv-koma-dvala och nya funderingar blandas med gamla minnen.
Under en sekvens tänker jag tillbaka på min uppväxtplats utlunda och när Henrik Ohlsson och jag lekte i stordiket och höll på som jag gjorde nu. Gjorde kanaler för att leda vattnet i nya riktningar. Nästan samtidigt suddas det första minnet ut och jag åker enduro på en av mina första race och jag är 16 år och det är så skitigt att jag kör fast nästan hela tiden. Jag känner plötsligt ett infall av hopplöshet och ge upp känsla. Då svichar minnet av att jag aldrig fått träffa min riktiga far i livet någongång, nu är det för sent för han är död. Precis som Martin Östberg. Sorg ett tag. Iza knorrar till och jag ändrar läge och knäet hoppar ur led, igen. Shit hur får jag det i läge med Iza i selen.
Efter 4-5 min har jag lirkat knäleden i läge och knäet är lagat. Måste räta på mig så inte mitt ryggont blir värre nu när man bär på 10 extra kilo i selen. Tur att ryggen är bättre då jag varit nere för räkning i 2 dagar för mitt stora diskbråck slitit upp av all snölöpning och snöskottning förra veckan. Men idag var jag bättre igen och kom upp på cykeln och kunde sån tur var köra 8*6 min 80-85% passet i lite drygt en timme. Hade inte det gått hade jag blivit ännu mer deppig. Men så skingras molnen en aning och en strimma solsken letar sig ned mot vattenytan och direkt cyklar jag långt uppe i bergen med bara min egen andhämtning som stör det tysta vackra landskapet. Svetten rinner ned för mina solbrända armar och jag ser Mikael Johansson stanna i slutet av nedfarten, tänker att det där har han inte råd med, nu har jag en chans. Trycker på allt jag har hör mitt namn ropas av spekern. Fokus. Möter Mikael och uppskattar att luckan är minst 30 sek. Sista varvet går jag på adrenalin och är nästan inte trött förrän den nästa sista backen då är jag bara tvungen att titta bakåt och det är faktiskt tomt. Jag kanske missat honom. Är inte ens riktig säker på upploppet, inte ens när jag gått i mål. Skönt minne. För de som cyklar i veteran är jag en mästare men för vem som helst är jag ingenting...
För vem som helst är jag ingenting, för vem som helst är jag. Sjöng "Cardigans" gittarist i sitt solo project "Paus". För vem som helst är jag ingenting träffar bra. Ett av en miljon exempel inom ämnet var när det var en skiddag på intersport för en vecka sedan. På den skidträffen jobbade just denna dag två veteranmästare. Jag själv mästare i MTB XC H30 2008 och LVG LINJE H-35 2008 mäsataren Christer Lindström. Men vem visste det förutom vi!? Ingen. Nu var vi ioförsig bara veteranmästare men för vem som helst är vi ingenting.....
Det mörknar fort nu medans Iza och jag sakta går upp mot huset, Gråben trippar före och Basso svichar över vägen med ett huj, lilleman sitter på trappan och jamar och Irmis är i Norrtälje och kör sitt spiningpass.
För vem som helst är jag ingenting men för min familj är jag. Tänker jag och smeker Gråben som kurrar högt.
