Jag var mest nervös innan tempot då jag inte är så bra på tempo och banan var typ långloppsbanestuk som inte passar mig. När jag väl startat så kändes benen lite slaka, jag bomba så gott jag kunde igenom racet och pulsvärdena var på topp; 170 i medelpuls och 180 i maxpuls. Precis så jag brukar ha när jag kör bra. men jag var bara 5:a i mål. Det som räddade mitt självförtroende denna dag var att det var lite skrällar i resultaten. Det var bara Ola som var före mig av dem som jag trodde skulle slå mig. Jag trodde Henric W skulle vinna före Micke J. Men de var efter mig. De var väl då jag verkligen trodde jag skulle kunna nå pallen på xc:et. Det var bara Ola jag trodde skulle bli för svår att nå. Han är lätt och liten i de långa branta stigningarna.
Under fredagen prova jag att försöka njuta, så gott jag kunde under förmiddagen. Jag kände mig återhämtad från tempot. Jag hade kört cefaren på kvällen i en timme på låren och varit supernoga med att äta lite men ofta under kvällen och dagen D. Banans karaktär passa mig helt perfekt, men höjdskillnaden var lite mycket vad jag är van med så det gällde att ta det lugnt i början. Med respekt för banans höjdskillnad så måste jag göra något nytt som jag tror på. Det gjorde att jag för en gångs skull valde att ej köra med pulsklocka och pulsband, inte heller reserv slang eller patroner, inga strumpor... allt som inte behövdes skulle bort. Vart enda gram. Jag lättade skorna, skar bort gummi och byte till lättare sulor, tog bort stoppning i hjälmen. Det var bara min mini kedjebrytare jag tveksamt stoppa i fickan efter Irmas race under dagen. (Irma körde av kedjan i klar ledning i mördarbacken på sista varvet, grymt, den historen är så tråkig att jag lämnar den direkt).
Efter en kortare uppvärming då det var så varmt så stod jag då där på starten och alla såg skitbra ut. En kort stund så svepte en tanke förbi att det här går inte men den tanken stängde jag in i ett rum i hjärnan och slängde nyckeln vattnet. -Starter: -15 sek... försökte sätta på pulsklckan på styret som inte var där. -Nu är jag lätt!!!!
I starten så körde jag avvaktande och la mig runt 10:e plats men fick kämpa en hel del för att inte tappa mer placeringar och hamna för långt bak. Men redan i första stigningen la jag mig bakom Micke J precis som på SM 2008. Micke körde dock väldigt sakta utför så i mördarbacken gick jag om och på slutet av mördar backen var det löpning med cykel då det var så geggigt och det vet jag att jag är grymt stark på och jag sprang mig till en 3:e plats och körde ikapp täten uppe på toppen.
La mig bakom Ola och Samuel. I utförslöpan gick det sakta och Magnus D(tempovinnaren) körde ikapp och vi var 4 st i täten. I den sista branta backen på första varvet fick plötsligt Ola problem i branten och vingla så jag hamna i lösgruset och jag fick hoppa av och springa. I den sista branten gick jag om Ola och la mig bakom Samuel som fortfarande körde starkt.
På varv 2 i mördarbacken så var det lite barn i spåret och Samuel röt till och jag fick en känsla av att nu är han trött. Mycket riktigt börja Samuel att strula lite i rotpartierna och farten sjönk. När vi nådde sista sista branten gick jag om och körde kontrollerat och sprang upp, hoppa upp på cykeln la i stora klingan och försökte öka farten. Hörde lite cykelskrammel till tunneln sen blev det tyst.
Jag våga inte titta bakåt utan kasta mig ut i utförslöpan och körde min snabbaste gång i utförslöpan. I slutet fick jag ett genomslag i fram och tanken om punka slog mig. Jag planerade att stanna på tekniska zonen och slänga på irmas framhjul. Men när jag kom ned så hade jag inte punka och kunde fortsätta utan att åka in i zonen. Slängde en blick åt sidan i början av sista stigningen och såg någon komma i utförslöpan på andra sidan.
-Shit vilken drömlucka jag fick fort. -Nu gäller det att inte spränga sig. Nu kom oxå några tankar om när jag vunnit badminton tävlingar. Därliksom här gäller det att ha järnpsyke och köra sitt eget spel utan att påverkas av andra och av yttre omständigheter. Jag körde mitt race nu och gick in i en tunnel och körde på allt jag hade uppför, på lätta växlar och försökte vila allt jag kunde i utförslöporna.
På 4:e varvet på sista stigningen hörde jag spekern som sa att jag drog ifrån mer och mer. Då kände jag plötsligt att det börja nypa lite i låren på de brantaste partiern och jag trodde att det här är sista varvet jag kommer att kunna cykla uppför här.
Denna dag funka återhämtningen super i min kropp och när jag kört det sista varvet i samma kontrollerad fart så lyckades jag på ren adrellanin ta mig cyklandes uppför även sista gången.
Jag var bra slut när jag kom i mål men jag har körde faktiskt riktigt starkt idag och aldrig förr har jag kört ett sådant tufft race utan en enda schaknings period.
Idag tror jag att jag vann för min stora rutin samt ett upptränat lugnt psyke. Efter 15 års tävlande har man lärt sig en del om hur man cyklar på en tuff bana och disponera sina krafter till sin fördel mot sina konkurrenter och använda dem för att spara så mycket kraft man kan så långt det går. Men det är klart bra ben och en bra dag krävs oxå.
Nu ska jag köra VM!!!
