Cyklade i strålande solsken, omringade av en bedårande vacker höstskrud upp till Martins plats. Tog mig och Irmis 10 år innan vi tog oss till en av de vackraste platserna på jorden. En tår fälldes och ett vemodigt hej viskades innan vi insöp atmosfären runt platsen.
Vi hälsade även på Martins föräldrar och satt och prata lite minnen över en kopp kaffe. Mycket trevligt var det.
En tanke slog mig bara att märkligt att en sådan lyckad, fin och vacker resa trotts allt innehållit så mycket tårar. Blev en hel del tårar fällda även igår när vi var på bio och såg filmen om Monica Zetterlund. Filmen gjorde en kännslomässigt omtummlad. En väldigt bra film jag verkligen rekomenderar, särskilt om du gillar lite jazz :-))
...Men det är väl så att det är kontrasterna som ger en kickarna...
