Hade bästa förberedelse upplägget hittills denna helg inför sista etappen då det var lite längre mellan Irmas och min start. Så denna dag hann jag med att värma upp ordentligt då Irma tog hand om barnen.
Kändes bra och jag var superladdad för att vara på tå i starten denna dag då jag fick sämre start igår.
Fick kanonstart och iväg bland de främsta inför första kurvan blev jag omkörd men var ändå ca 5-6a. Sen var liksom tävlingen över. Plötsligt var all kraft borta och backarna stora som berg och rötterna som stora träd man skulle över. Halka ned till 8-9 plats. Kämpa som en tok men fick ingen fart alls. En efter en passera mig och jag var helt förbryllad!! Jag är ju i bra form!! Men benen svara inte alls och andningen var väldigt hårt ansträngd. Funderade på om jag plötsligt blivit dammallergiker då det damma rätt skapligt. Försökte lugna ned mig och starta om loppet och bara försöka få flyt. Det korta racet kändes oändligt långt. Kämpa mig imål runt 12e plats tror jag och tappa massor av tid. Var heeelt knäckt över min tama insatts och drog raka vägen till bilen och lasta cykeln. På väg hem i bilen så satt jag i baksätet och annalysera och mindes hur det kändes då jag bröt sixtensloppet. Samma känsla!! Att jag hade som svårt att få luft och ville ta ett djupt andetag hela tiden samt lite bubbel i bröstet. Kollade pulsen och precis som då och nu så var pulsen som totalt bingolotto. Gick ojämt, rusa omvartannat uppehåll!!! Suck!!!! Jävla skitkropp!! Tänkte man!!
Höll på sådär i rätt många timmar men nu på kvällen har pulsen stabiliserat sig så inget akuten. Förra gången var inte pulsen bra förrän dagen efter.
Får ta 2 vilodagar och känns det bra så tränar jag på igen på onsdag. Jävlabajskorv att bli äldre och vekare på alla sätt och vis!!!😕🙂
