 |
| Taget på sista varvet på master EM. Högsta punkten på banan, precis innan det bär av utför. |
Sneglat "såklart" på övriga kompisar som var ner till master EM och läst deras analyser om racet. Jag vill inte vara sämre så jag gör en halvlång analys om racet.
INFÖR TÄVLINGEN
Detta var mitt 4e mästerskapet jag kört sen 2009 utomlands. Från första chocken 2009 i Praloupe då jag blev 17e man på master VM i h-35 har jag lärt mig en hel del om sporten mountainbike XCO.
Kör man tävling utomlands så är det nästan en helt annan gren än i Sverige. Iallafall på de tävlingar jag kört. Kuperingen på banorna ger skäl för namnet mountainbike. Man kör på ett berg uppför och nedför. Det gäller att kunna klättra uppför, långt och brant och det kräver en hel del lätta växlar som nästan ej behövs numera på Sveriges tävlingar. Går det uppför brant så går det förstås nedför brant. Eftersom det är brant så blir det en hel del tighta 180 graders kurvor för att få ned farten. Eftersom det är brant så bromsas stora rötter fram eller stora stenar. Det finns inte många nedfarter på Sveriges race som matchar nedfarterna på de tävlingar jag kört utomlands och inte uppför heller tyvärr.
När jag körde racet 2009 i Praloupe blev jag ändå inte överaskad av att klättra brant och långt uppför. Det hade jag väntat mig. Vad jag inte väntat mig var de svåra, branta utförspartierna. Det var rena chocken.
När jag 2011 åter igen hämtat mig från den chocken har jag tränat mycket hemma på branta backar både uppför och nedför. Så långt och brant uppför jag kunnat få till och så svårt och brant utför jag kunnat skapa.
När jag nu körde 2011 i Kranjska gora var jag mycket mer förbered på hur det skulle se ut. Nu var banan i Kranjska inte lika läskig som praloupe banan men lika kuperad.
Det gick mycket, mycket bättre.
Till 2012 har jag tränat och fokuserad på bli bra uppför och nedför. Jag har hela vintern kämpat mig ned några kilo i vikt. Vikt på sig själv är ju billigare att lätta än på cykeln. Oftast kan man oxå lätta mycket mer på sig själv än på hojen. Men ämnet deffning/bantning är det ju twistat om en hel del. Särskilt när man har en "normal" vikt och en del glirningar får man ta, mest från dem som inte förstår så mycket om sporten. Men faktum är att ju lättare du är ju (om du behåller samma styrka) ju snabbare cyklar du uppför.
TÄVLINGEN
Dagarna innan racet mådde jag inte så bra faktiskt. Jag var så fokuserad så jag gick på sparlåga och de passen jag körde innan racen körde jag oxå på sparlåga. Jag ville inte slita på musklerna i benen i onödan då jag visste hur tufft racet är. Hemma inför racen så kör man ej heller så mycket dagarna innan som man lätt gör när man är på så kul cykelställe som i Kranjska och att rulla banan gör man liksom inte utan att det känns och sliter på benen på Kranjska banan.
Jag var så låg dagen innan att jag nästan börja tveka om formen men jag hade i ryggen att jag kört bra under hela säsongen.
Men när jag värmde upp timmen innan racet kände jag att det fanns där. Jag var fylld till bredden av kraft som ville ut. Jag var så lättad att jag grät en skvätt när jag värmde upp att jag klarat mig ända hit utan att bli sjuk eller fått något annat hinder på den långa vägen hit till start, nu var det bara upp till mig.
Starten gick och jag var direkt ett hjul före de andra men jag ville absolut inte leda i början så jag trampa lite luft något tramptag och vips så var jag 6a-7a. Zaglio gick om jag följde hans hjul. Tänkte att Zaglio är Michael Johansson när jag följde hand bakhjul i den stekande hettan. I toppen av första stigningen ledde Zaglio med mig i tätt följe och bakom mig Lionel från Frankrike i tätt följe på mig. Vi tre fick lite lucka och in i de takniska partierna följde jag lätt. När vi nästan nått högsta punkt på banan dunkar Zaglio i 2-3 växlar och forzerar uppför och jag tänker. -Det tempot har jag inte...måste täta nedför. Det gjorde jag precis. När vi nådde varvning var jag i hjul på honom och det var några meter ned till Lionel.
Andra varvets första stigning var som att bli grillad i en ugn samtidigt som man skulle i stort sett ligga på maximal belastning då det var jävligt, jävligt brant.
Värmen höll på knäcka mig under någon minut och Zaglio fick några meter igen. Nu var jag tvungen att gå lite mer i min fart och vips så låg jag 15-20 sek efter. Det var väl där loppet avgjordes. Zaglio hade en liten, liten överväxel uppför som jag ej hade. Vi körde jämt till 6e varvet och jag låg ca 20 sek efter. Inför sista varvet hade Zaglio 30 sek marginal till mig. Men på sista varvet kände jag mig lite, lite fräschare och det var bra lucka bakåt till Lionel så jag vågade utmana mig själv lite mer och la in en högre växel här och där. Jag körde in 10 sek men det räckte inte. Zaglio var en värdig vinnare med mig 20 sekunder efter och Lionel var 4:29 efter på 3e plats.
Jag kan inte skylla på någonting efteråt. Jag körde bra uppför, bra nedför och på den lilla flack som fanns kände jag att jag hade jättebra vev. Jag frågade mig själv under loppet (när det fanns tid för förändring) om jag kunde ge mer, men det gick bara inte.
Vad kan jag förbättra till VM? Jag vägde 74 kg inför detta race. Mitt mål var egentligen 73 kg som jag strävat efter hela vintern. Till 73 måste jag absolut nå om det ska bli medalj på VM. Annars tycker jag att jag är på rätt väg med träning och upplägg. Bara att försöka hålla sig frisk, glad, pigg, stark och magiskt lätt. Då kan det gå hela vägen till the jersey!!!
