Jag och min ondarygg är en lång följetång. Den började 2002 då jag fick ett stort centralt diskbrock. Sedan dess har jag haft ont till och från. Vissa månader bättre än andra. Är numera alltid stel som en 70 åring på morgonen och får stå och vingla eller luta mig mot väggen för att få på mig kläderna. Man börjar undra hur man kommer må när man är 70 år på riktigt. Det är lite deppigt men jag förtränger det så gott det går. Ryggen blir ju bättre när man fått upp ångan även fast den inte blir lika spänstig och stark som när man var 20 år längre.
Har haft en lite sämre period med min rygg ett tag nu och idag var det, de där knivhuggen i vissa lägen. Så när det var dax att hoppa upp på hojen efter jobbet och cykla så hade jag till och med svårt att cykla. Just cyklingen brukar annars gå bra. Men idag gjorde det stickont till en början men till min stora glädje så blev ryggen bättre efter ca 20 min så då kunde jag köra på helt normalt.
Blev ett spännande distanspass på småvägarna norrut som var bitvis glashala. Fick köra i dikeskanten här och där men oftast fanns det lite gruskorn på sidorna av vägarna man kunde sikta emot och ta sig fram skapligt. Klara mig från vurpa men några ofrivilliga små sladdar blev det. Annars var det en vacker kväll. Kändes lite mysigt att cykla där bakom sin lilla ljusbubbla.
Tittade man uppåt så var det klart väder och jag såg karlavagnen och massor av andra stjärnor i mörkret. När jag passera Rimbo/Rö så var nattens himmel fylld av stora blinkande flygplan som svepte över en på rätt låg höjd då de gick ned för landning på Arlanda.
Hus fulla med julbelysning och vid vissa hus kände man dofter av mat som lagas och genom de stora fönstren ser man ibland människor leva helt andra liv och helt ovetande om min färd utanför deras ljusbubbla. Man hinner tänka rätt många tankar under ett sådant pass och rensa huvet rätt rejält. Efteråt känner man sig rätt nöjd och belåten.... Och väldigt trött!!!
Imorrn blir det vilodag.
