 |
| På toppen på Col de la Madone i februari 2009. |
-Ive found IT...!!! Som Frans skrek rakt ut på en mtb xc cuptävling i Härnösand med stirrande och fokuserad blick ... någon gång under sena 90-talet.
Precis så kände jag på trainerpasset denna dag och jag önskar att jag kunde konservera känslan och flytet och plocka fram det till säsongen och framförallt till Isaberg och i Vallanord som då är de viktigaste tävlingarna för året går.
Special4-orna körde jag för precis 2 veckor sedan och då var jag 3 minuter efter rekortiden och fatta inte hur jag kunde åkt så fort och rekordtiden kändes omöjlig. Idag slog jag rekordtiden med 20 sekunder. Märkligt!!! ... vilken skillnad det kan vara då jag hela tiden strävar efter att köra så fort jag kan på detta pass.
Analysera lite vad som gjorde att jag körde så bra idag och det var distans som kördes i helgen. Kanske var det blodvolymen som ökade något efter det som gjorde att jag orka pressa mig idag. jag hade helt vilodag igår med bara en 30 min rask promenad och bara lite pendelcykling idag innan trainerpasset.
Innan förra gången hade jag kört hårdare men kortare pass på helgen och joggat på luncherna innan passet. Inte helt olika uppladdning om man ser till totala slitningen.... Men verkar som om distansen plockade fram lite extra ur kroppen denna gång. Man har ju varit med om precis tvärt om oxå sååå......... Man blir ju oxå direkt lite orolig när det går bra, då man genast tror man har något på G i kroppen. Men man får utgå från att man är frisk men tanken finns ju där då man brukar kunna toppa innan man blir sjuk.
Efter passet idag så satt jag en stund på cykeln och försökte hålla kvar den bra känslan då kroppen verkligen funkar som den ska. Pulsen stiger när den ska, man blir lika topp trött som alltid men man kan pressa sig kvar lite längre. När man växlar ned har man skapligt tryck kvar och när man vilar så faller pulsen och man återhämtar sig snabb och får bra tryck snabbt igen.
Såååå skön känsla att känna att man bestämmer över kroppen. Det är ju inte så ofta man har den där totala makten över känslan och utfallet. Men väldigt skönt när man får till det för då vet man att det finns hopp och att man kan emellanåt. För den mesta tiden är det mest en kamp.
Men underbart är kort.
För annars skulle det ju inte vara så underbart :-))
Precis så kände jag på trainerpasset denna dag och jag önskar att jag kunde konservera känslan och flytet och plocka fram det till säsongen och framförallt till Isaberg och i Vallanord som då är de viktigaste tävlingarna för året går.
Special4-orna körde jag för precis 2 veckor sedan och då var jag 3 minuter efter rekortiden och fatta inte hur jag kunde åkt så fort och rekordtiden kändes omöjlig. Idag slog jag rekordtiden med 20 sekunder. Märkligt!!! ... vilken skillnad det kan vara då jag hela tiden strävar efter att köra så fort jag kan på detta pass.
Analysera lite vad som gjorde att jag körde så bra idag och det var distans som kördes i helgen. Kanske var det blodvolymen som ökade något efter det som gjorde att jag orka pressa mig idag. jag hade helt vilodag igår med bara en 30 min rask promenad och bara lite pendelcykling idag innan trainerpasset.
Innan förra gången hade jag kört hårdare men kortare pass på helgen och joggat på luncherna innan passet. Inte helt olika uppladdning om man ser till totala slitningen.... Men verkar som om distansen plockade fram lite extra ur kroppen denna gång. Man har ju varit med om precis tvärt om oxå sååå......... Man blir ju oxå direkt lite orolig när det går bra, då man genast tror man har något på G i kroppen. Men man får utgå från att man är frisk men tanken finns ju där då man brukar kunna toppa innan man blir sjuk.
Efter passet idag så satt jag en stund på cykeln och försökte hålla kvar den bra känslan då kroppen verkligen funkar som den ska. Pulsen stiger när den ska, man blir lika topp trött som alltid men man kan pressa sig kvar lite längre. När man växlar ned har man skapligt tryck kvar och när man vilar så faller pulsen och man återhämtar sig snabb och får bra tryck snabbt igen.
Såååå skön känsla att känna att man bestämmer över kroppen. Det är ju inte så ofta man har den där totala makten över känslan och utfallet. Men väldigt skönt när man får till det för då vet man att det finns hopp och att man kan emellanåt. För den mesta tiden är det mest en kamp.
Men underbart är kort.
För annars skulle det ju inte vara så underbart :-))
